Parterapi och anknytning hur hänger det ihop?

Du kanske upplever dig klar med ditt förflutna men ditt förflutna kanske inte är klar med dig. Du ser bara inte kopplingen mellan problemen i din kärleksrelation och din anknytningsmodell. Förr eller senare kommer problem i alla parrelationer, den stora frågan är hur rustad är du då?

Varje kreativ miljö har sina konflikter och det är viktigt att inte kväva dem utan lära sig hantera dom på ett konstruktivt sätt. Hur du lärt dig att hantera konflikter från tidiga barnsben blir signifikant för hur du löser konflikter i din parrelation. 

Hur stort eller litet utrymme som funnits för dina känslor och behov som litet barn spelar roll för hur din kärleksrelation mår. Det hänger ihop med din anknytningsmodell. 

I en parrelation tigs problem ihjäl, konflikter sopas under mattan och den som eventuellt vågar säga sanningen blir ett hot i relationen. Utåt sett kanske relationen ser normal och fläckfri ut men bakom fasaden finns ofta oläkta sår från barndomen och rädsla för konflikter. Vi bråkar aldrig sägs som en stolt fras.

I en annan har en av parterna monopol på alla känslor. Gränser överskrids utan att säga förlåt och du vet aldrig när nästa känslostorm kommer. Den andre försöker undkomma dessa känslostormar genom att anpassa sig som så småningom utvecklas ett medberoende.

I en annan parrelation kämpar båda parterna för att vara oberoende av varandra. De ser på självständighet som en dygd, de har tidigt fått lära sig att sårbarhet är tecken på svaghet. Allting måste var på millimeters rättvisa, inpräntat från den egna familjen och den västerländska prestationskulturen. Båda saknar ett djup som det inte vet hur de ska nå.

I en annan har tilliten fått sig en ordentlig törn av en otrohetsaffär. Otrohet skär djupt och är mycket smärtsamt för den som blivit sviken. Relationen har utsatts för ett trauma och oftast behövs hjälp för att kunna läka om man vill hitta tillbaks till varandra. 

I en annan kärleksrelation har den ena partnern gjort sig frånvarande och låtit sig uppslukas av arbete (som visserligen gett framgång.) Det har däremot inte kärleksrelationen på någon djupare nivå. Den frånvarande partnern har haft många relationer som avlöst varandra på samma tema. Men det slutar alltid på samma sätt med att relationen tar slut. 

I en annan relation är den ena partnern väldigt passionerad och behöver mycket bekräftelse från den andre partnern för att må bra. Och har i tidigare relationer kritiserats för att vara alldeles för klängig. När inte behovet av  närhet bekräftas går det över i svartsjuka. Den andra börjar känna sig allt mer kvävd men för att undvika svartsjukegräl minskas sociala-sammankomster för hemmakvällar på bekostnad de egna behoven. 

De alla ovan exemplen är klienter jag haft i par-terapi och jag har fått tillåtelse att dela små axplock ur deras historier utan att namnge någon. Det gemensamma för just dessa par är att deras relations-problem varit kopplade till deras anknytningsmodell, och varit en tongivande del i vårt par-terapiarbete. De flesta av paren var hyfsat omedvetna om hur mycket deras anknytningsmodell spelade roll i deras kärleksrelation. 

Det vi först måste skaffa oss är kunskap om de inre mekanismer som vi använder för att skapa relationer. Och verktyg för att finjustera dessa mekanismer om hur kärlek och relationsbyggande fungerar. Under de senaste sextio åren har det bedrivits omfattande psykologisk forskning på kärlek och teorier kring barn och nära relationer. 

Idag vet vi därför på vilket sätt människors inre förutsättningar för att skapa närhet skiljer sig åt, vad skillnaderna beror på och vad man kan göra åt det. All den här kunskapen finns samlad i en psykologisk teori som kallas anknytningsteorin och intresset växer idag snabbt bland forskare, psykologer och psykoterapeuter.

Vilket är förståeligt, för anknytningsteorin ger svar på frågor som människor grubblat på i alla tider. Genom att studera barn och vuxnas har man lyckats  kartlägga många av de faktorer som spelar in då vi människor försöker knyta känslomässiga band till varandra. 

Kvaliten på den relation vi en gång i tiden hade med våra föräldrar spelar roll för hur lätt eller svårt vi har för att skapa långa, trygga och kärleksfulla relationer. Utan att vi vet om det använder vi samma beteende för att skapa närhet som vi gjorde när vi var små. Det här beteendet kan man ändra på men först måste man bli medveten om vad man har för anknytningsmodell.