Alla bär vi på en historia den skapas av vårt sociala arv, miljön vi lever i, samhälls-strukturer, uppfostran, tidigare upplevelser, präglingar mm. Beroende på situation skapar vi olika mönster och strategier i våra liv för att vi ska kunna hantera livet så bra som vi kan.

Det är i våra nära relationer som våra mönster/strategier ofta krockar med varandra och då blir synliga. Det kan kännas väldigt skrämmande om man är rädd att visa sig sårbar och har svårt att acceptera sina egna tillkortakommanden. Ofta hittar vi då lösningar för att slippa och väljer ibland den enklaste vägen och flyr istället för att möta upp och skapa kontakt istället för konflikt. Ibland ger vi oss in i konflikten och gör då allt för att krossa sin, ”i stunden fiende” för att inte visa sig själv och sin sårbarhet.

Med en ökad medvetenhet och kunskap om oss själva, kan vi bättre förstå att när två personer är i varsin skyttegrav av försvar, får de svårt att se och höra varandra.  Att jobba med sig själv och sin personliga utveckling på en lite djupare nivå, att undersöka vad är mina triggers, vad går jag igång på och varför, skapar en större självinsikt. På sikt skapar det också en starkare självkänsla som lägger grunden för alla dina relationer, relationen till dig själv, relationen till dina nära och kära och relationen till vänner och kollegor.

Det är trots allt ofta i svårigheter och konflikter som vi kan utvecklas och läka. Vi lever alla i relationer och vi är alla mänskliga, så ofrånkomligen kommer vi att såra varandra, göra varandra besvikna och ledsna. Vi kanske i stundens hetta medvetet kränker varandra. Hur kan vi komma över det? Och måste man verkligen förlåta allt?

-Nej ingen kan utifrån komma med krav på förlåtelse, förlåtelse är någonting som man blir färdig för när tiden är kommen. Det är en vilje handling, man måste bestämma och fundera på om man vill förlåta. Men å andra sidan finns det ingen vilja i världen som kan åstadkomma det, att nu är jag redo att förlåta. Det är lite av en paradox, men jag tycker personligen att kunna komma till förlåtelse är en gåva och ett under.

I mitt arbete med enskilda samtal och med parsamtal går det inte att förutspå eller att förstå när och hur det vänder, men plötsligt kan det vara möjligt att se varandra i ögonen  och våga tro på varandra igen. Det är alltid individens val och process. Ingen kan utifrån veta hur länge det tar eller om det är möjligt att förlåta och försonas. Men ofta är det helande.

Jag vill ändå aldrig ge upp tanken på att förlåtelse är bra för alla parter, men ingen kan predika för någon annan, när eller att det måste ske. Ibland behöver vi dock acceptera att någon inte vill eller kan förlåta.

Att förlåta är viktigt för att kunna gå vidare och kunna vara tillfreds med sig själv, det handlar om acceptans och harmoni. All leva kvar med att inte kunna förlåta eller bli förlåten kan ge upphov till bitterhet och ilska, de är viktiga känslor i sig men det sprider negativ energi.

Det handlar om att kunna leva tillsammans i de gemenskaper där vi är en del. Om man kan förlåta andra så kan man också förlåta sig själv. Att man har en förmåga att förlåta andra människor är ett uttryck för att man har en barmhärtig inställning till både sig själv och andra människor.

Det är en bra hållning för ingen är perfekt, och att förlåta betyder inte att man måste sudda bort det som har hänt, men det kan innebära att det tar udden ur det smärtsamma. Man behöver inte gå och bära agg mot en människa, men man kan ändå behöva minnas vad som hände och fundera på vad man lärt sig av det.